Idag visste hon inte.
Då jag kom stod hon nere i vestibulen med ytterrocken på och tofflor. Kanske var hon på väg ut. Oklart. Fast hon blev glad att se mig. Jag hade tagit med mig blommor och marsipan. Anton Berg, ni vet? Det gillar hon.
Vart ska vi? Ville hon veta. Upp till dig. Föreslog jag. Bor jag här? Undrade mamma. Ja visst, kom så visar jag! Svarade jag. Så gick vi upp för trapporna. Mamma bor på andra våningen och har inga som helst problem att gå upp för trappor fast hon är 93 år och jag fick allt se till att hålla jämn takt med henne! Vi kom in på hennes rum och hjälptes åt med blommorna. Jag skar stjälkarna och mamma stoppade dem i vasen. Det förra fånget med rosor hade slagit ut och var väldigt fina. De nya, fick en egen vas. Mamma ville veta var hon skulle göra av skräpet och jag föreslog att hon väl kunde slänga det i papperskorgen.
Var finns den? Undrade hon. I badrummet Svarade jag. Bor du här nu alltså? Ville mamma veta och jag förklarade att det faktiskt var hon som bodde här. Där är din säng, här är ditt bord och din soffa. Där är tv’n och där är ett porträtt av pappa, din man, François, förklarade jag. Det är en ritual som jag har med mamma, när hon inte är säker på att hon bor här. För soffan, bordet och pappas porträtt, är något som hon kommer ihåg, känner igen. I alla fall än så länge.
Jag är förvirrad idag. Kommer inte ihåg säger hon. Har jag sovit här inatt alltså? Ska jag bo här ensam nu? Var är vi någonstans? När du är borta vet jag ibland inte att du finns, tills jag ser dig, då vet jag! Säger mamma. Du har blivit äldre mamma. När man är 93 år, glömmer man ibland och det känns oroligt. Mamma nickade, höll med om att det kändes oroligt. Jag såg på henne, sade att jag sett henne vara så här förut. Oroa dig inte, allt är som det ska. Snart kommer du ihåg igen och jag här här hela tiden, jag går ingenstans, sade jag.
Hon tog min hand då. Bra! Nickade hon och log. Jag berättade att vi skulle gå ut en stund i morgon och fika tillsammans. Och på söndag går vi till pappas grav, sade jag. Det gillade hon och tyckte vi borde köpa blommor. Fast, är han död nu då? Undrade hon sedan. Jag nickade. Pappa har varit det i många år nu. Åh? Det är därför han inte är här och jag inte kan prata med honom! Sade mamma. Just, nickade jag, fast prata med honom kan man allt. Det gör jag ofta och vet du mamma, han lyssnar faktiskt bättre nu! Då skrattade mamma och andades ut. Jag kände igen det där andetaget. Lättnaden då ångest släpper för man inte behöver låtsas inför främlingar att allt är som det ska. Det är tur att man kan vara med någon som minns och ta stöd i det ögonblicket.
”Att ta rygg på” är det inte så man säger? Jag gillar det uttrycket. Mamma kan ta rygg på mig. Hon tog rygg på mig och vi andades tillsammans en stund. Sedan sade hon; Bra att du är här, jag vet inte riktigt vad som händer, vet inte var jag är.
Den här gången stannade jag längre hos mamma, tills jag såg att hon var riktigt ’tillbaka’. För hon gör det, kommer tillbaka ännu. Fast jag vet att det kan komma en dag då hon inte gör det mer. Idag blev det tydligt hur bristen på förankring i något bekant, vår verklighet, gjorde sig märkbar. Hon har varit förskonad från det den mesta tiden. Fast ibland, allt oftare, bryter det igenom och hon förstår att hon inte längre vet vad som sker.
Alzheimers är en helvetisk sjukdom. Allt vi kan göra, är att ge av vår närvaro och i möjligaste mån, göra det möjligt för andra att ’ta rygg på oss’.
Om Henry Bronett
H. Bronett ©2024
Uppvuxen på cirkus och utbildad vid Scenskolan i Stockholm. Verkat som clown, skådespelare, producent och regissör inom cirkus, teater, opera, film och tv.
Föreläser om och arbetar med konflikthantering, emotionellt ledarskap på senare år, framför allt enskilda klienter i vägledande samtal. Åtta års studier inom ”Bio-energetic-training”, en metod som kombinerar kroppsövningar och samtalsteknik i syfte att möta och söka lösa emotionella problem, individuellt så väl som i grupp.
Författardebut 2005. Har sedan dess givit ut flera barnböcker, noveller och diktsamlingar.
2020 förärades Henry Bronett Samfundet De Nios julpris för sin poesi.
Våren 2025 kommer Henrys första roman: ”Den sista av 38”, på Tegar förlag.
Solo utställningar fotokonst: Bl.a. Etnografiska Museet, Växjö Stadsbibliotek, Mats Bergman Karlstad och Stockholm, Galleri Art Sight Hornsgatan i Stockholm
